Bakom isobel finns Isabel Sondén, John Bergevald och Filip Sjölander. De har hållit på tillsammans sedan 2016, men är fortfarande så blyga inför varandra att de måste förklara varför varje ny låtidé är dålig innan någon annan ens hunnit höra. Sen försöker de gömma sina barnleenden när det visar sig vara bra. Det hörs – på bästa sätt. Vad som började med tysta sångtagningar i en lyhörd lägenhet i Paris har fortsatt i samma lågmälda anda mellan Filips studio i Årsta och Johns lägenhet på Norra Stationsgatan, där låset är trasigt och dörren alltid står öppen. Tack vare ren avundsjuka känns det för dem helt off att hålla på med något annat än att skriva låtar – så nu står de med ett knippe färdiga inspelningar, där Ally var först ut i etern.

Resultatet är en lika delar vackert melodisk som skevt noisig debut, med akustiska gitarrer som spricker i kanten och en distade finaler som viskar mer än de skriker. Låtarna rör sig någonstans mellan inre monolog och dröm – och kanske är det precis så det känns när man försöker säga något viktigt men hellre håller tyst. För isobel är ett band som inte gör för mycket väsen av sig, men när man väl hör dem känns det som att något faktiskt händer på riktigt – något som inte riktigt följer med i strömmen, utan lutar sig lite åt sidan och frågar om det går att göra så här istället.